Den så kallade Permittenttrafiken, där sårade soldater från bl.a. Tyskland transporterades inom Sveriges gränser, påbörjades i april 1940. En del av dessa soldater färdades längs stambanan till svenska krigssjukhus i Norr-botten. Ett av dessa sjukhus låg i Långträsk. Det hade en personalstyrka på knappt 50 anställda.

Sjukhuset var beräknat till 190 platser och var belagt till skolan och skolhemmet i byn, som båda byggdes under åren 1934 – 1935. Som komplement uppförde Krigsmakten 1939 en sjukhusbarrack som inrymde vårdavdelningar med 36 platser. Skoltomten var omgärdat av ett staket vilket senare (maj 1940) förstärktes med ett taggtrådsstängsel kring hela sjukhusområdet. Anledningen var att de krigsskadade tyska soldaterna hade status som internerade.

Vattenförsörjningen var ett problem. Stig Lindqvist berättade i PT den 1 september 1990 att han som 17-åring, med hjälp av familjens häst, trans-porterade vatten från Storlångträsk till krigssjukhuset. Även transport av mat och materiel ingick i hans sysslor.

Sjukvårdsbiträdet Karin Nordberg, numera bosatt i Boden, berättar att många av de tyska männen inte ville lämna sjukhuset sedan de tillfrisknat. De var rädda, särskilt de som inte blev helt återställda och stämplades som krigsodugliga. De skickades söderut, över Danmark, och enligt vissa uppgifter kom de aldrig hem.

Sjukvårdsbiträdet Gunvor Granström, idag boende i Örebro, kommer ihåg personalens spända förväntan inför det första tåget, då man inte visste vem som skulle komma. Den första vågen av ankommande bestod främst av svenska och norska män, många med feber och köldskador, benbrott och köttsår. De unga svenska soldaterna ville gärna hjälpa till att torka disk tillsammans med de jämnåriga sköterskorna, men detta avstyrdes av ledningen då man inte vill uppmuntra till att intresse skulle uppstå.

Stig Lindqvist berättar vidare i PT-artikeln att de tyska soldaterna som ankom senare ”inte var så illa däran”. Däremot fanns det ”en fallskärms-jägare som vid luftlandsättning över Narvik hade hamnat på en elledning och blivit svårt bränd”. Han bekräftar även att en benamputering ägde rum och att det förekom en handfull tyska officerare bland de skadade. Männen kom från marin- och jägarförband som deltagit i strider i Nordnorge.

En särskild hållplats hade upprättats vid järnvägen för att enkelt kunna ordna transporten av skadade från spåret till krigssjukhuset. Elsa Gustavsson var nio år på den tiden, men kommer ihåg urlastningen av skadade. All annan tågtrafik fick stå stilla under dessa tillfällen. Barnen i byn såg ofta på när de sårade hoppandes på ett ben tog sig fram efter urlastningen. De fick ofta agera ”chokladinköpare” åt de tyska soldaterna. Elsa minns hur tyskarna stack pengar genom taggtrådsstängslet till barnen i byn. Soldaterna villa att barnen skulle köpa godis åt dem på Nyströms café, beläget intill skolgården. Tyskarna visste inte värdet på svenska pengar och barnen tjänade stora summor på affären.

De tyska krigsmännen sågs aldrig utanför taggtråden. När stängslet sattes upp var de tyska soldaterna framme och skakade i pålarna och såg betänksamma ut. De skakade på huvudet och uttryckte något om Schwedenarbeit – de tyckte att staketet var dåligt byggt.

Stig Lindqvist berättar i artikeln att folk i byn inte var alltför störda av nazisternas närvaro. ”Nog fanns det en och annan som hade aversioner mot nazisterna, men det torde ha varit få vid den tiden.” Det var helt enkelt i ett för tidigt skede av kriget för att folk skulle ha vetskap om tyskarnas agenda. Snarare var det så att för vissa kunde krigssjukhuset vara bra för verksamheten. Exempelvis tjänade handlaren på ruljangsen.

Tyskarna hade tillgång till radio och kunde höra tyska utsändningar. Sommartid kunde kampsånger och Hitlers tal höras genom skolbyggnadens öppna fönster. Det var omtumlande att skolan ”ockuperades av soldater”. Området bevakades av svensk militär och var inte längre tillgängligt för allmänheten. En del menar att ortsbefolkningen var oroad över att tyskarna var så nära. Man var rädd för kriget.

Den 5 augusti 1942 förstördes skolhemmet av en brand. Skolbyggnaden var också hotad men ortsbefolkningen bekämpade elden hårt. Orsaken till branden förblev okänd. Golvet hade fernissats kvällen innan, och möjligen hade trasor och penslar självantänt och förorsakat branden.

Krigssjukhuset i Långträsk kom aldrig mer till användning. När inga direkta krigshandlingar längre bedrevs intill våra gränser, fanns inget behov av vårdplatser. Branden som ödelade skolhemmet var också en bidragande orsak till att verksamhet drogs ner och dog ut. När kriget blossade upp intill vår norra gräns i oktober 1944, var det istället Svenska Röda Korsets sjukhus i Älvsbyn som blev Norrbottens viktigaste krigssjukhus.

Som avslutning kan nämnas att det på interneringslistan över sårade tyska soldater på krigssjukhuset i Långträsk, fanns en kolumn rubricerad ”Skadans eller sjukdomens art”. Denna kolumn belades med sekretess under en tidsperiod om 70 år – fram tills 2010.

Texten baseras på information ur boken "Krigssjukhus i Norrbotten, under beredskapsåren 1939-1945" av Siv Rehn.